Finlands flyttblock

En sten som inte hör hemma här

Ett flyttblock känns igen på att det befinner sig på fel plats. Det kan vara av en annan bergart än berget under, det kan stå mitt på en sandhed utan andra stenar i närheten, eller det kan vila på en berghäll på en så liten kontaktyta att det inte ser ut att kunna hålla sig kvar. Allt detta beror på samma sak: inlandsisen lösgjorde stenen ur berget, förde den med sig tiotals eller hundratals kilometer och lade ner den när isen smälte för ungefär 10 000 år sedan.

I Finland finns flyttblock överallt, men jättestora är sällsynta. De är i folktron jättarnas och hiisiväsens kaststenar, kyrkobyggarnas hinder och råmärken med kronor inhuggna i sidan. Många har fått namn, och många är fridlysta som naturminnesmärken.

Hur blocken bildades

Under den senaste istiden låg det stundtals en tre kilometer tjock ismassa över Finland. Is ligger inte still: den flyter långsamt under sin egen tyngd, och dess botten river med sig löst berg- och stenmaterial. Ur bergets svaghetszoner och sprickiga partier lösgjordes hela block, som frös fast i isen och följde med den. När klimatet blev varmare och isranden drog sig norrut, föll blocken ner där de råkade befinna sig.

Transportriktningen i Finland gick huvudsakligen från nordväst till sydöst. Därför kan geologer spåra ett blocks ursprungsplats: om bergarten är sällsynt finns dess förekomst i nordväst. Samma metod användes vid malmletning – kopparmalmen i Outokumpu hittades i början av 1900-talet genom att man följde malmblock tillbaka till ursprungsplatsen.

Balansställningar, som vid Kummakivi i Ruokolahti, är ingen olyckshändelse. När isen smälte långsamt runt blocket sjönk stenen mjukt ner på sitt underlag i stället för att rulla. Sedan dess har bara tjäle och lavens vittring förändrat läget – och på tio tusen år har även det varit litet.

Var jätteblocken finns

De största kända blocken finns i Österbotten och i Sjö-Finland. Ilveskivi i Pedersöre reser sig 16 meter, och Isokivi i Kankari, Muhos, vägde innan det sprack över 500 ton. Kummakivi i Ruokolahti är den mest kända balansstenen. I sydvästra Finland är blocken ofta råmärken och tingsstenar, i Lappland heliga sieidi.

På kartan finns också mindre namngivna stenar med en historia: klädombytesstenen för kyrkfolket i Pemar, stenen ur Topelius saga i Ruovesi, och stenar under vilka man sökt skydd i krigstid. Varje objekts sida har en beskrivning, en karta och en vägbeskrivning.

Innan du ger dig av

• Många block ligger i skogen utan skyltning. Spara objektets koordinater i telefonen innan du ger dig av; objektsidans karta ger en rutt.
• Inget får fästas i en fridlyst sten, och den får inte skadas. Att riva bort mossa och lav räknas som skadegörelse.
• Klättring sker på egen risk. Mossig, blöt granit är lika hal som is. Vid Ilveskivi och några andra finns trappor.
• Blocken ligger ofta på privat mark. Allemansrätten tillåter besök, men inte att gå över gårdsplan eller göra upp eld.
• Bästa tiden är vår och höst, när löven inte täcker stenen och laven är fuktig och färgstark.