Finlands jättegrytor

Jättens gryta

En jättegryta är en rund, slätväggig grop slipad i berget. De minsta är kittelstora, de största tio meter djupa schakt vars botten man inte ser. Väggarna är så jämna att gropen ser maskinborrad ut. Namnet kommer från vad människor trodde innan geologin fanns: hiisi, det vill säga en jätte, hade kärnat smör i berget.

Hur en gryta bildas

Grytorna är spår från inlandsisens avsmältningsskede. När inlandsisen tunnades ut för ungefär 11 000–10 000 år sedan, forsade smältvattenälvar på dess yta och rusade genom sprickor ner till isens botten med högt tryck. Där vattnet träffade bergytan i en virvel började det snurra runt stenar på samma punkt. Stenarna slipade en grop i berget, gropen förstärkte virveln och virveln slipade ytterligare.

Processen tog hundratals eller tusentals år. Slipstenarna, de till kullriga former slipade mullorna, hittas ibland fortfarande på grytans botten. Vid grythällen i Askola ligger tjugo grytor sida vid sida, vilket visar att en stor älv strömmade här under isen under lång tid.

Alla "grytor" är inte istidens verk. Djävulsbon, som hålan på Isovuori i Jalasjärvi, är vittringsgropar som är äldre än istiden: berget vittrade kemiskt i ett varmt klimat för miljontals år sedan, och isen blottade bara hålan.

Var det finns grytor

Grytor finns i hela landet, men de största koncentrationerna är i Nyland (Askola, Nurmijärvi, Helsingfors, Vanda) och i Lappland (Salla, Rovaniemi, Enare). I Pihlajamäki i Helsingfors ligger en grupp grytor mellan höghusen. Aholanvaara i Salla och Jumalanhauta i Pudasjärvi är de mest kända i norr. Vid Imatra fors ligger grytorna i Vuoksens forna flodfåra, där forsen fortsatt nöta berget även efter att isen försvann.

Innan du ger dig av

• Grytans kant är slätt berg, ofta fuktigt. Håll dig på den markerade stigen och håll barnen nära; de största grytorna har räcke, de mindre inte.
• I Askola är naturstigen 300 meter och slutar vid en grind, bakom vilken grytområdet är inhägnat. Vid Aholanvaara och Jumalanhauta går man på skogsstig.
• På vintern ligger grytorna under snö och syns inte. Bästa tiden är maj–oktober.
• Man får inte kasta stenar i grytan eller klättra ner utan utrustning. Många är fridlysta naturminnesmärken.